Två finns inte i biblioteket, men är läsvärda ändå!

Aris Fioretos, ”Mary”

Under studentupproret tas Mary in för förhör, de vill att hon ska avslöja vad hon vet, namn organisationer, platser. När hon vägrar avslöja både sitt eget och andras namn hamnar hon i en cell. Först tillsammans med den yngre Zoe, och sedan själv. Hon förs ner till de nedre våningsplanen på ”tebjudning och kakor” vilket visar sig vara det samma som tortyr och övergrepp, men av någon anledning så fullföljs inte våldtäkten. Mary anar att Lamas är inblandad i det, militären hon träffat på övre våningsplanen, och vän till hennes bror Theo. Många har fängslats av militären under upproret, och i ett annat fängelse träffar hon Zoe igen, innan de tillsammans med tre andra kvinnor skeppas ut till en fängelseö. Där ska de städa och ställa i ordning innan fler fångar anländer. Mary tror och hoppas hela tiden att hon snart ska släppas. Det enda hon vill är att träffa Dimos och berätta att de ska ha barn, tanken på barnet är det som håller henne uppe.

En berättelse om makt och våld, om hur militären tar makten i början av 1970-talets Grekland. Vann Sveriges radios romanpris 2016.

Jhumpa Lahiri, Sankmark

Indien, Calcutta. Bröderna Subhash o Udayan både lika o olika. Udayan alltid i farten, drar med sig Subhash, som är äldre, och Udayan bryter ständigt regler. Deras vägar skiljs när Subhash bestämmer sig för att åka till USA för att studera. Han är intresserad av natur och mijö, medan Udayan intresserar sig för människor och levnadsförhållanden. Udayan går med naxaliterna, efter orten Naxalbari i Bengalen, en kinavänlig kommunistisk rörelse, som trodde/tror på revolution med våld. Subhash pluggar och tänker på Udayan, får brev från honom där det verkar som han lugnat ner sig, där han berättar att han träffat och gift sig med Gauri, och att de flyttat hem till föräldrarna i Tollygunge. Udayan undrar ständigt när Subhash ska komma hem, när han är klar med studierna. När ska han vända tillbaka, och vill han det? När Subhash får veta att Udayan är dödad återvänder han. Han hittar föräldrarna på verandan och Gauri isolerad på sitt rum. Det visar sig att Gauri är gravid men att farföräldrarna har tänkt ta barnet och uppfostra det, de bryr sig inte om Gauri. Subhash inser att han måste hjälpa Gauri och gifter sig med henne, och tar henne till USA. Där föds Bela och Subash älskar henne från första stund, medan Gauri har svårare att ta henne till sig. Gauri upplever Bela som ett hinder, hon vill studera. Han anpassar sina tider till Bela, och struntar i Gauri, hon får komma och gå som hon vill. När Subhash far dör tar han med sig Bela till Indien. Hans mor är gammal och förvirrad och kallar honom för Udayan. Det är som om livet stannade av när Udayan dog. När de kommer tillbaka till USA är Gauri borta. Bela sluter sig och lägger skulden på den som är närvarande, Subhash. en dag när hon kommer hem, gravid, och vill stanna, pappan till barnet finns inte med i bilden och hon vill att Subhash ska hjälpa till med uppfostran, att barnet ska få en barndom som hennes egen. Subhash får först panik, upplever Gauris ankomst och graviditet igen, men går med på det.

En bok om kärlek, trohet, otrohet och politik. Hur människor på olika sätt snärjs och formas av sina liv. FINNS I BIBBLAN!

Beate Grimsrud, ”Evighetsbarnen”

Beate har tidigare gett ut bland andra den prisade ”En dåre fri” och 2015 kom ”Evighetsbarnen”. Fyra människor, vilse i tiden, bor på Söder i Stockholm. De känner varandra eller har så har deras vägar korsats. En är narkossjuksköterska med ett älskat husdjur, som börjar ifrågasätta sig själv och sitt liv när en annan människa flyttar in. En annan är sjukhusfotograf som börjat umgås med sköterskan, och har väldigt bestämda åsikter om vad ska göras och inte göras. En tredje jobbar med make-up på TV, mår dåligt och skär sig själv. Den fjärde har en secondhand klädaffär, har nyss varit på en långresa och har kanske en relation med personen som skär sig.

Låter kanske inte som någon särskilt upphetsande läsning, men Beate Grimsruds korthuggna, men poetiska språk, och med en förmåga att få en att skratta mitt i det tragiska, gör det läsvärt. Alla längtar de efter något, fast i ett system, som de har svårt att ta sig ur. Genom att tro att allt ska lösa sig genom att köpa fler nya saker, skada sig, skaffa ett barn, ge sig ut på en resa, eller inte förändra något alls, så tror de att de ska må bättre. Men kanske ska de göra det de inte brukar, den som inte reser ska resa till exempel, men framförallt våga se sig själva och andra med alla fel och brister, och på riktigt våga släppa in andra människor i sina liv. Låter det klyschigt? Kanske, men kanske sant…