PRISET FÖR BÄSTA BARN- OCH UNGDOMSBOK GICK TILL:

”Tio över ett” av Ann-Helén Laestadius!

Ann-Helén Laestadius har tidigare skrivit om Agnes i serien ”Sms från Soppero”, som handlar om att vara hälften svensk och hälften same och känna att man inte hör hemma någonstans, men att det är viktigt att få vara sig själv.

Maja bor i Kiruna som lever på gruvnäring, man tar upp järnmalm, som sedan skeppas söderöver i Sverige och exporteras till andra länder. Och allt det där är ju bra, det skapas jobb och det är bra för Kirunas och Sveriges ekonomi. Men det som inte är bra är att hela Kiruna håller på att försvinna. Malmen löper sina egna vägar i berget, och ska man fortsätta att exploatera malmen så måste man ta sig vidare in under stan. Stan måste alltså försvinna, eller flyttas som de positiva säger. Men Maja vet att det Kiruna som hon, hennes föräldrar, och hennes mor- och farföräldrar känner kommer att raderas ut och ett helt nytt Kiruna kommer att uppstå, ett Kiruna där inga minnen finns kvar. Visst ska vissa hus sparas och flyttas, men inte deras hus, biblioteket har redan försvunnit och kyrkan kommer att gå samma väg.

Det är inte bara det att allt kommer att förändras, Maja är ständigt rädd att hela stan kommer att rasa ner i ett enda stort gruvhål, innan man hinner flytta alla som bor där. Därför ställer Maja klockan på tio över ett varje natt för att vara beredd inför nattens sprängningar, med en väska packad under sängen beredd att rädda sig själv och sin familj. Som om detta inte vore nog så ska hennes bästa kompis, enda kompis!, flytta till Luleå, så istället för att ha 350 meter till henne så blir avståndet 350 kilometer. Allt snurrar på tills Maja en dag ramlar ihop efter gympan och tror att hon ska dö. Panikångest och utmattningssyndrom, säger de, det är väl någonting som bara medelålders tanter har?

Ann-Helén Laestadius är själv född och uppväxt i Kiruna, i en gruvarbetarfamilj, men visste inte då att hon skulle få se sitt barndomshem rivas.